Homeopatins Historia

Ordet homeopati kommer från grekiskans homoios = liknande och pathos = lidande. Grundtanken till homeopatin formulerades redan i antiken av Hippocrates - som kallas läkekonstens fader. Han menade att det som framkallar sjukdom också kan användas för att bota densamma.

Men det var under slutet av 1700-talet som homeopatin utvecklades av den tyska läkaren Samuel Hahnemann (1755-1843). Hahnemann hade slutat att arbeta som läkare. Han var besviken på att behandlingarna gav så mycket biverkningar och orsakade så mycket lidande, att behandlingarna inte åstadkom någon bot och att man i regel använde samma standardmetoder, t.ex. åderlåtning oavsett sjukdom. Han försörjde istället sig och sin stora familj som översättare. När han översatte Cullen´s materia medica kunde han läsa att kinabark (kinin) botar malaria på grund av sin bittra smak. Detta fann han orimligt och beslutade sig för att undersöka ämnet.

Han provade ämnet på sig själv och upptäckte att han inom några dagar hade utvecklat de symtom malaria framkallar. När han slutade med medlet försvann symtomen, och när han tog medlet igen återkom de.

Hahnemann utvecklade sin hypotes genom att prova olika ämnen på friska människor och noga studera de symtom som uppvisades. Han ordinerades sedan samma ämnen åt sjuka människor som uppvisade samma symtom och resultatet var förbluffande. Det fungerade undantagslöst! Ett ämne som framkallar en viss reaktion hos en frisk människa, kan bota densamma hos en sjuk. Vanlig lök får bl.a. ögon och näsa att rinna, men kan om symptomen exakt överensstämmer med prövningen även i övrigt fungera som botemedel mot hösnuva.

Om ett symtom uppstår är detta ett tecken på obalans hos individen. Ett symtom är kroppens sätt att uttrycka sin sjukdom på det friskaste sätt den förmår i det ögonblicket. Att ta bort symtom botar inte sjukdomen utan undantrycker den och sjukdomen kan i värsta fall drabba oss på ett djupare plan. Dessutom utvecklas sekundära och ofta kroniska sjukdomar ifall man långvarigt bekämpar enstaka symtom.

Homeopatins syn på sjukdom skiljer sig från den traditionella medicinen genom att man ser en individ som en helhet, fysiskt, mentalt och själsligt. Det är av denna anledning två personer med till synes samma sjukdom kan få helt olika mediciner.

Om ett symtom uppstår är detta ett tecken på obalans hos individen. Ett symtom är kroppens sätt att uttrycka sin sjukdom på det friskaste sätt den förmår i det ögonblicket. Att ta bort symtom botar inte sjukdomen utan undantrycker den och sjukdomen kan i värsta fall drabba oss på ett djupare plan. Dessutom utvecklas sekundära och ofta kroniska sjukdomar ifall man långvarigt bekämpar enstaka symtom.
Vissa av de ämnen man provade hade ganska obehagliga biverkningar. Hahnemann började då att minska dosen av läkemedlet för att minimera biverkningarna och utvecklade ett system som han kallade för dynamisk utspädning eller potensering. Han kom fram till det överraskande resultatet att om medlet var dels korrekt utvalt för patientens symptom och dessutom gavs i en lämplig potens så kunde det bota utan biverkningar! Detta i motsats till en lika stor utspädning som inte alls har samma verkan.

Det som kännetecknar en klassisk homeopat är att man, enligt Hahnemanns lära – väljer ut ett passande läkemedel med hänsyn tagen till patientens alla symptom d.v.s. totaliteten av symptomen och att man bara behandlar med ett läkemedel åt gången. Man väljer helt enkelt det läkemedel som bäst motsvarar de symtom, den sinnesstämning och de karaktärsdrag som patienten uppvisar! Det läkemedlet är det lämpligaste så länge patienten uppvisar förbättringar och symptombilden fortsätter att överensstämma med det valda läkemedlet.



About Homeopathy

The name homeopathy originates from the Greek words Homoios which means similar and Pathos, suffering. The basic concept of homeopathy were formulated already in the ancient times of a great healer and doctor called Hippocrates, known even know as the father of medicine. His view was that the mediators of a disease can also be used to cure the same.



But it was during the late 1700s that homeopathy was developed further by the German physician Samuel Hahnemann (1755-1843). Hahnemann had stopped working as a doctor. He was disappointed that the treatments not only resulted in many side effects in themselves causing so much suffering, and also that the treatments did not bring about a cure and that they generally used the same standard methods, eg drain any disease. So he earned a living as a translator, earning enough to support his large family. It was when he was about his work that he found his curiousity awoken again whilst he translated Cullen's Materia Medica. He read the claim that the Chinese bark Quinine could cure Malaria because of its bitter taste. This he found unreasonable and decided to investigate the subject.

He tested the substance on himself and found himself within a few days had developed the symptoms of Malaria. When he stopped taking the Quinine he found the symptoms subsided but came again when he resumed it.

Hahnemann then developed his hypothesis by testing different substances on healthy people, and carefully studying the symptoms that were presented. The results were astounding. It worked without exception! A substance that provokes a certain reaction in a healthy person can cure a similar problem for the sick.

Homeopathic approach to disease differs from traditional medicine by ensuring an individual is treated completely as an individual including physically, mentally and spiritually. That is why two people with apparently the same disease can have completely different medications.

Homeopathy works on the premise that if a symptom occurs it is a sign of imbalance in the individual. A symptom is the body's way of expressing their disease in the healthiest way it is able to in that moment. Removing symptoms does not cure the disease, and the disease can in a worst case scenario, hit the system at a deeper level. Additionally, the secondary and often chronic diseases can occur if the symptoms are ignored in the first place.

Some of the remedies that were used gave some pretty unpleasant side effects. Hahnemann then began to reduce the dose of medication to minimize side effects and developed a system that he called dynamic dilution or potentiation. He came to the surprising result that if the agent were both properly chosen for the patient's symptoms and in addition given in an appropriate power, it could heal without side effects! This also meant that a similar dilution did not have the same effect.

The characteristics of a Classical Homeopath is that, according to Hahnemann's doctrine one would select a suitable drug, take into account the individuality of the patient, the totality of the symptoms and that the Homeopath would only give one drug at a time. The Homeopath simply chooses the medicine that best matches the symptoms, the mood and the character traits exhibited by the patient! The drug is most appropriate as long as the patient shows improvement, and the symptoms continue to be consistent with the chosen drug.